Kaffet har gjort sitt, än en gång. Mumma.

Med nymålade babyrosa naglar är det helg på riktigt och Växjö kallar imorgon. En bästa vän som tappades bort har hittats igen. Alla pusselbitar faller på plats och jag ler. Det går bra nu!

Kicks och jag tog en promis. Hittade en bil och log för oss själva. Vissa lyckas bättre än andra!

Telefonen ringde tillslut. Strax före jul flyttar jag från den här hålan. Åååh!

Att vänta på ett litet, ynka, men otroligt viktigt samtal gör mig näst intill galen. Men bara näst intill. Sedan igår morse har jag haft stenkoll på min telefon, släpper den inte ur sikte, i varje fall inte ur tanken. Ååååh.

Efter att ha gått inne och snorat i tre dagar tog jag mig idag i kragen och gick ut för en POWERWALK. Det låter så bra att säga att det var det i alla fall. Då tänker man på en blond tjej i tighta kläder med uppsatt hår som går och håller i sin iPhone med de vita lurarna i öronen. Inget fel, jag hade också vita lurar, dock inte den rätta outfiten. Men vafan, svarta converse slår väl allt i alla fall (bortsett från att jag fick lite skoskav)?

Tagga jobb imorgon kväll? Döhhhda mig. 19-03. TAGGARÅÅ. 

K. Jag slutar lacka nu och sover istället. Chop

Jag saknar en pajk. Rätt bra och så.

Jag var på Maxi och handlade igår. Man kan ju inte sitta hemma jämt. Det jag möttes av på Maxi var världens pensionärsparty. Vissa hade roligare än andra. "Ingvar, minns du om det var något kvar i filpaketet från imorse?" Jag insåg att bilden av att männen motvilligt går omkring med kundvagnen medan kvinnorna håller koll på listan och plockar i varor faktiskt stämde fullt ut. Det var lite annan stämning än när stressade 40-åringar på väg hem från jobbet i all hast ska samla sig och fundera ut vad som behövs i kylskåpet. 

När jag stod i hissen upp till parkeringshuset igen stod tanterna och pratade med varandra om vädret. Jag bara väntade på kommentaren "Jamen vi ses väl i hissen nästa vecka också eller?". Tyvärr kom den inte men hur som helst så var det ett väldigt härligt maxibesök! 

Just för tillfället känner jag att saker och ting löser sig. Min vardag går upp och ner hela tiden, något som kan göra mig smått förvirrad. Men nu är bäste bror hemma, Louise och jag drar på roadtrip till Växjö på fredag och imorgon gäller fika med Kicki! 

Klockan är snart halv 2 och bror min väcker mig runt 7. Dags nu kanske? 

Love yah

En dag som idag önskar jag faktiskt att jag var religiös, att jag hade något större att tro på som hjälpte mig när det var som allra värst. Visst, personer jag har pratat med säger att det bara är att börja tro. Men så enkelt är det inte. Jag måste kunna tro på något innan jag sedan kan göra det fullt ut. Luddig förklaring, men jag kan helt enkelt inte tro på något jag inte tror på. Anledningen till att jag vill vara religiös är finaste Emma. Vi har känt varandra ganska länge nu faktiskt, sedan typ... högstadiet någon gång. Som 20-åring har hon blivit diagnostiserad till akut leukemi. 

Allt känns totalt orättvist, att en helt prickfri tjej på 20 år ska få cancer. Jag tänker ofta när det gäller speciellt hudcancer, som mamma pratar om när jag solar (vilket är rätt sällan), att det aldrig skulle hända mig. Men det hela blev nu lite mer verkligt och jag insåg att en sjukdom verkligen kan drabba vem som helst. Jag hoppas med hela mitt hjärta att allt går som det ska för min fina!! 

Kärlek

När man jobbar frukost är man ganska ensam om man bortser från några kunder som kommer in lite då och då. Det innebär att man får en hel del tid för sig själv då man går runt och pysslar med annat. När man får tid för sig själv tänker man. Så tänkte jag i alla fall. Självklart går min hjärna på höga varv, men konstigt nog inte lika höga som jag förväntade mig när jag för två veckor sedan började jobba frukosttider. Men jag måste nog ändå säga att timmarna mellan 06.30 och 10.00 är de timmarna på dygnet jag tänker mest nu för tiden, i alla fall när jag jobbar. 

Jag tycker inte om problem. De skjuter jag åt sidan. Jag tycker heller inte om att överanalysera bra saker så att det blir en negativ klang på det hela. Det skjuter jag inte åt sidan, jag överanalyserar ändå. Jag är en person som analyserar gång på gång. Egentligen tror jag att många gör det, speciellt tjejer. Jag kan gå och tänka ut handlingar som ännu inte gjorts, kommentarer som ännu inte sagts och blickar jag ännu inte har fått bara för att få det att låta negativt och för att än en gång trycka ner mig själv ännu lite längre in i skosulorna. Kanske är det egentligen ingen bra idé att låta mig jobba frukosttider... Men det har sin charm. Det är härligt att min högsta önskan är att gå och lägga mig när klockan är 22. Jag känner mig lite yngre, lite fräschare och lite viktigare. 

Det är nog precis det jag önskar att vara nu förresten - lite yngre, lite fräschare och framför allt lite viktigare. I övrigt trivs jag som fisken i vattnet! 

Jag tror att jag snart har landat i ett liv som anställd. Jag går upp i tid på morgonen och kommer hem som vanligt folk på kvällen. Det jag dock ännu inte har lyckats med är matlådan. Det är så himla enkelt att äta på jobbet, dvs hamburgare eller sallad, men usch vad tråkigt det börjar bli. Å andra sidan är det inte så att man längtar efter pasta när man väl sitter där med sin Grilled Chicken Gourmet... 

Och samtidigt som jag kan vara en av de lyckligare människorna på denna jord finns det saker som ligger och skaver. Närmare bestämt två specifika saker vilka jag bara inte kan släppa, och vilka jag bara inte får släppa. Jag tänkte först skriva att jag inte heller vill släppa dessa, men vid närmare eftertanke blev jag lite osäker. Men för att lyssna på mitt inre hjärta som vill allt väl, så vill jag inte släppa dessa saker heller.

Ikväll har jag haft en fin kväll med tre finfina tjejer! En efterlängtad kväll över varsinn kopp te gjorde susen!