Igår var en jobbig dag. Jag gjorde absolut ingenting alls förrän det var dags för jobb kl 18. Jag kände mig i allmänhet väldigt konstig och skyllde på vattenbrist utan att göra något åt det. Mitt linne jag har under själva jobbtröjan kunde jag dock vrida ur redan efter 30 minuter. Det borde inte vara tillåtet att arbeta i 40°C.

En av de värsta signalerna som finns är då en det kommer en bil i drivern när det är rush och redan mycket att göra. Jag ville bli våldsam och misshandla just den signalen. Tråkigt bara att man inte kan slå på ljud. Jag fick låta bli att bli våldsam och istället fokusera på allt jag hade att göra. När jag åkte hem var jag så trött att jag nästan började gråta. Oj, vad hemskt det låter. Det var hemskt. Idag är det nya tag. 4h. Jag tror att det ska lösa sig.

Glad midsommardag, typ

McDonald's Alingsås är nog ändå the place to be! I alla fall tycker vi det (typ). Idag kände vi att våra namn inte riktigt räckte för att identifiera oss. Därför flummade vi sönder en stund och pimpade våra namnskyltar. Vem fattar INTE direkt att det är just mig man menar!?

(Som ni ser på den översta bilden så försöker jag efterlikna min skylt. Tråkigt nog syns det inte så bra i kameran bara...)

Av att sitta på ett tåg 4h igår fick mig att tänka över vissa saker. Jag levde på minnen, satt och lyssnade på Westlife och började lite smått att tänka på min framtid.

På andra sidan gången satt två par i 25-årsåldern. Två perfekta par. Jag lyssnade lite på deras samtal om hur fantastiska liv de hade. Vad jag förstod hade det ena paret kvällen innan haft lite kompisar hemma varav det andra paret som satt på tåget var inbjudna. Båda paren tackade för kvällen och började prata om sina liv. Den ena killen var på gång att skaffa tjänstebil och hans flickvän verkade ha ett jobb inom telefonförsäljarbrancshen. Jag lyssnade inte jättelänge på deras samtal utan satte igång iPoden och började stirra ut genom fönstret och regnet som smattrade mot rutan - idylliskt tågväder.

Tanken slog mig. Kommer jag också att bli en såndär perfekt 25-åring som har ett jobb man går runt ekonomiskt med, en älskvärd pojkvän (fast vilken människa är inte det egentligen?) och ett snyggt yttre? Absolut inte. Ingen är perfekt - förutom de två paren på tåget.

Jag börjar få lite ångest över min framtid. Betygen kom för en vecka sedan och det är inte förrän nu som jag har börjat inse hur lite jag gjorde i skolan den sista terminen, och hur mycket det påverkade mina betyg. Det är lite skämmigt hur jag verkligen inte nådde mina egna mål i vissa kurser. Detta är ingenting jag kan göra något åt och det irriterar mig något fruktansvärt. 

Jag vill ju kunna bli den där tjejen som åker hem till sina föräldrar någon helg i halvåret för att träffa sina gamla kompisar. Inte hon som står bakom disken på McDonalds på sin 30-årsdag. Jag vill bli en av de perfekta 25-åringarna från Nässjö.

Ikväll är en fin kväll. Även om det här inlägget låter deppigt så är jag inte speciellt deppig ikväll, bara tankspridd i fel riktning.

Jag tog tåget till Östergötland, Norrköping och min favoritbror! Jag visste väl att det skulle bli fett!

Sedan jag kom hem från Alanya har jag flängt hit och dit. Inte en kväll utan att jag har kommit hem efter att m och p har gått och lagt sig. Det är väl så det ska vara?

Imorgon är jag inte längre 18 år.

Jag har tagit studenten. Vilken dag. Vilken kväll. Vilken upplevelse! WOW