Av att sitta på ett tåg 4h igår fick mig att tänka över vissa saker. Jag levde på minnen, satt och lyssnade på Westlife och började lite smått att tänka på min framtid.

På andra sidan gången satt två par i 25-årsåldern. Två perfekta par. Jag lyssnade lite på deras samtal om hur fantastiska liv de hade. Vad jag förstod hade det ena paret kvällen innan haft lite kompisar hemma varav det andra paret som satt på tåget var inbjudna. Båda paren tackade för kvällen och började prata om sina liv. Den ena killen var på gång att skaffa tjänstebil och hans flickvän verkade ha ett jobb inom telefonförsäljarbrancshen. Jag lyssnade inte jättelänge på deras samtal utan satte igång iPoden och började stirra ut genom fönstret och regnet som smattrade mot rutan - idylliskt tågväder.

Tanken slog mig. Kommer jag också att bli en såndär perfekt 25-åring som har ett jobb man går runt ekonomiskt med, en älskvärd pojkvän (fast vilken människa är inte det egentligen?) och ett snyggt yttre? Absolut inte. Ingen är perfekt - förutom de två paren på tåget.

Jag börjar få lite ångest över min framtid. Betygen kom för en vecka sedan och det är inte förrän nu som jag har börjat inse hur lite jag gjorde i skolan den sista terminen, och hur mycket det påverkade mina betyg. Det är lite skämmigt hur jag verkligen inte nådde mina egna mål i vissa kurser. Detta är ingenting jag kan göra något åt och det irriterar mig något fruktansvärt. 

Jag vill ju kunna bli den där tjejen som åker hem till sina föräldrar någon helg i halvåret för att träffa sina gamla kompisar. Inte hon som står bakom disken på McDonalds på sin 30-årsdag. Jag vill bli en av de perfekta 25-åringarna från Nässjö.

Ikväll är en fin kväll. Även om det här inlägget låter deppigt så är jag inte speciellt deppig ikväll, bara tankspridd i fel riktning.