Jag tappar alltid bort mig själv den här tiden på året.

Härom kvällen försökte jag sätta ord på tankar och känslor som aldrig riktigt kommer till uttryck annars, som behöver få ventileras.

Jag är ledsen för att jag känner mig stressad.
Jag är stressad för att jag inte längre får något gjort.
Stressad för att listan med saker att pricka av bara blir längre.
Stressad för att det snart är jul, mitt i all min vardagsstress.
Hur fan ska jag hinna med allt?
Jag är stressad inför framtiden.
För att jag tar examen om ett halvår.
För att finalarbetet av hela högskoletiden måste bli bra.
För att tiden går så fruktansvärt fort.
För att jag vill ha en framtid inom området jag pluggar.
För att lyckas få ett jobb.
Jag är stressad för att jag inte är tillräckligt driven.
För att jag inte är lika driven som mina vänner.
Jag är stressad för att människor förväntar sig saker av mig som jag inte levererar i tid.
Men jag orkar inte vara exemplarisk.
Därför är jag stressad.

Jag är ledsen för att jag känner mig otillräcklig.
Jag är ledsen för att jag inte är mig själv.
Jag är ledsen för att jag bara vill spy på mitt liv och min livssituation.
Jag vill spy på all den tid jag har slösat bort genom att göra precis ingenting.
Jag är ledsen för att jag varje helg inser att jag följer familjeprogrammen på TV4.
Jag är ledsen för att ingen hör av sig när jag sitter hemma själv.
Jag är ledsen för att jag själv inte gör något åt min situation och hör av mig själv.

 

Jag kan stå och titta mig i spegeln och bara se någon där på andra sidan. Jag observerar mitt liv som om det inte är jag som lever det egentligen. Det känns som att min kropp utför handlingar utan att jag är med. Jag känner mig bara borttappad. Hoppas att jag kommer till rätta till våren.