För fyra år sedan gick jag mitt sista halvår på gymnasiet. Jag kommer inte ihåg jättemycket av den våren mer än att den var extremt jobbig, både i skolan och för mig personligen. Jag kommer ihåg att jag i stort sett varje dag somnade på köksbordet, i fysikboken. Det var exempelvis så jag insåg att jag var hungrig. Av flera anledningar mådde jag inte alls bra då.

Något som jag dock minns väldigt väl är hur mina tankar gick angående min situation som jag var högst medveten om.

Jag föreställde min självkänsla som en tegelmur. Denna mur skiljde mitt yttre beteende från hur jag egentligen mådde. Jag föreställde mig hur muren växte och blev starkare när tiden gick och jag höll mig på rätt bana, vilket innebar att inte tillåta mig själv att på något sätt visa - varken för mig själv eller för någon annan - hur det låg till innanför muren. Brast jag, brast muren. Då fick jag börja om på nytt, eller åtminstone mura igen hålet som hade skapats.

Jag tänker ofta på den muren. Den följer med mig i mycket, även om jag inte alls på samma sätt mår så som på gymnasiet nu, men framför allt är det varannan helg den gör sig påmind. De helgkvällar jag ensam sitter framför TVn och väntar på att gå och lägga mig för att vakna upp till en dag på jobbet. Mitt fina jobb, jag älskar mitt jobb, det är en hälsoboost för mig där jag kan glömma allt vad skola och vardag heter och bara fokusera på att göra fina löv i gästernas lattar. Däremot är ensamma helgkvällar något av det värsta jag vet, vilket tyvärr går hand i hand med mitt älskade jobb. Speciellt nu när det är påsk och därmed långhelg som så många spenderar med släkt och vänner. Problemet är att jag inte gör något åt det. Jag sitter i min egen skit och är missnöjd helt frivilligt, för att jag har jobbhelg i en stad som alla mina vänner flyr under påsken.

Jag trivs ofta i mitt eget sällskap, men inte på helgkvällar när det är påsk. Då brister jag, och min mur.