Det är lite som när man var liten och räknade ner dagarna till julafton. Idag är det dan före dan före dopparedan (fast egentligen bara dan före dopparedan) med "julaftonsmått" räknat. Känslan är att man borde vara lite nostalgisk och minnas tillbaka till de vackra tiderna då man bara levde i nuet och inte hade en tanke på framtiden. Faktum är att jag under de senaste veckorna har levt extremt mycket i nuet. Fokus har bara varit på att klara av dagen med alla dess innebörder.

För att samla mig och sammanfatta lite då:
Lågstadiet - en liten mes var jag, en typisk sådan som man tänker sig när en mamma säger "Det här är min lilla". 
Mellanstadiet - något liknande. Jag gjorde inte en fluga förnär.
Högstadiet - återigen den där tjejen som stod bredvid, lyssnade, hade stor respekt för niorna och var i allmänhet väldigt blyg.
Gymnasiet - herregud, vad hände? Min mentala ålder är fortfarande 16,5 år. Rösträtt, körkort och galna nätter är inget jag egentligen är mogen för. Återigen - vad fan hände!?

Och nu är det slut. Det är ju som om det precis har börjat.