För varje dag som går lägger jag till ännu en tegelsten på den fasad som håller ihop mig. Ibland känner jag inte igen den tjej som står på andra sidan spegeln, och än mindre hennes fantastiska självförtroende. Det är när fasaden börjar vittra sönder som mitt rätta jag kommer fram. Det är då jag känner igen mig själv så som den jag alltid har föreställt mig att jag är: en betraktare, en lyssnare, en osäker jävla medelmåtta.

Jag skippade matten idag. Senast imorse sa jag att jag skulle gå på alla lektioner den här veckan. Idag hade jag dock matteböckerna hemma så det får väl ses som en ursäkt...